Jag var tvungen och läsa igen,
"Du kan ha hetsätningsstörning om du ofta och återkommande äter utan att kunna kontrollera dig, och får i dig stora mängder mat på kort tid. Efteråt upplever du skuldkänslor och skamkänslor."

Jag upplevde en svår trauma när jag var liten, och min trygghet blev tidigt maten. När alla vuxna runt omkring mig bråkade och bollade runt mig till olika fosterhem hittade jag snabbt en trygghet i mat. Jag gick snabbt upp i vikt och när jag började skolan eskalerade min viktökning i takt med att mobbningen mot mig ökade. När jag för sjätte gången fick byta fosterhem skrek min kropp av ångest. Jag var då 11 år, och det ända som hjälpte var att trycka ner känslorna med mat. Jag kommer ihåg att så fort det var lunchrast gick jag så fort jag kunde till matsalen och åt så fort jag kunde, för att snabbt gå ner till livsmedelsbutiken och snattade massa kakor för att smyga hem och och under 15 minuter trycka i mig allt jag bara hittade. Det var samma mönster varje dag, visa dagar räckte det med skollunchen men visa dagar valde jag att skolka efter luncher för att "trycka i mig mat". Ingen från skolan reagerade om jag inte kom tillbaka efter lunchen, ingen vuxen i fosterhemmen reagerade, INGEN såg hur dåligt jag mådde. 

Det kunde gå perioder när jag hetsåt, ibland upplevde jag ett mindre behov av att dämpa min ångest med mat, men alltför ofta blossa känslorna upp och då kom rädslorna för hur ska jag hitta tillräckligt med mat för att dämpa det som skrek inombords. 

Min vikt ökade och ökade, mina fosterföräldrar satte mig på bantningkurer, men det snarare triggade igång min hetsätningsstörning ännu mer. 

Jag fortsatte så här under hela min uppväxt och tonåring, och när jag för några år sedan blev gravid och väntade mitt första barn började min ångest bli okontrollerbar. Jag fick en stor panikångestattack och hamnade på psykakuten där det kröp fram att min ångest bottnade i det trauma jag upplevt under min barndom och uppväxt. Min rädsla var att jag inte skulle kunna ta hand om mitt barn precis som min mamma inte kunde ta hand om mig. 

Under tiden jag var inlagd upptäckte de ganska fort mitt beteende kring mat och en underbar sjuksköterkska ställde frågan, Fia, hur ser ditt ätbeteende ut?

För första gången i mitt liv förklarade jag hur jag ätit och hur jag upplevde det. Sjuksköterskan visade mig texten från 1177, och skrev in i min journal misstänkt hetätningsstörning. 

Idag är jag inte helt frisk från min sjukdom men jag har fått verktyg att hantera den när den uppstår. 

Jag går fortfarande i terapi och bearbetar mitt trauma och hoppas att min story kan bidra till att du som känner samma sak kan få hjälp.