Att leva med fetma i sig är inte helt enkelt… och plötslig slog en pandemi till från ingenstans och allt blev så mycket värre, från en dag till den andra. Plötsligt räknades jag till en av riskgrupperna för Covid-19 och fick flera  uppmaningar att jag var tvungen att skydda mig. Skydda mig från ett osynligt virus! Men herregud, hur skulle det gå till?

Jag arbetar som förskollärare och kunde ju inte direkt arbeta hemifrån. Min rädsla för att bli sjuk och inte veta hur sjuk jag kunde riskera att bli. Samtidigt hade jag ett arbete att sköta, vilket gjorde mig förtvivlad. I början av pandemin bestämde jag mig för att maila min chef för att se om det fanns någon möjlighet för mig att få alternativa arbetsuppgifter, ett tag i alla fall, tills pandemins värsta smittspridning var över. Jag satte mig ner och började formulerade ett mail…. riskgrupp… orolig…. BMI över 40.…. 

Jag fylldes av ångest, ledsamhet och skam… tårarna och paniken turades om att bedöva mig. Detta var alldeles för mycket information att lämna ifrån mig och den kändes alldeles för privat för att dela med sig till sin arbetsgivare… men jag valde att skicka mailet ändå. 

Svaret jag fick var väldigt tydligt och professionellt. Men till min besvikelse så fick jag ingen hjälp eller möjlighet till andra arbetsuppgifter som kunde minska risken att bli sjuk. Jag kände mig naken, blottad och skamsen, och till vilken nytta då? 

Jag insåg efter ett tag, med förhoppningar om hjälp, att denna kamp kommer bli helt upp till mig själv… jag var på mitt arbete och skötte det bra, det blev mycket arbete utomhus, därefter gick jag hem och isolerade mig totalt. Handling i mataffären en gång i veckan och nästintill inga fysiska sociala möten alls, utan bara kontakt via telefon.

Att vänta på besked, att få någon form av stöttning eller hjälp från regeringen, drog ut på tiden, samtidigt som jag försökte skydda mig från ”det osynliga viruset” vilket har varit ett enormt stresspåslag som jag, och många med mig, levt med väldigt länge nu.

Vaccinering är igång och jag väntar otåligt på min tur och i takt med att solen och det varmare vädret är på ingång väcks mina förhoppningar om en kommande tid där jag kan få träffa nära & kära igen, samtidigt som mina känslor av olust, rädsla och ångest sakta börjar ersättas av förhoppning, värme, lycka och en tacksamhet till livet som jag hoppas att jag snart kan börja leva igen… på riktigt.