För 2,5 år sedan blev jag diagnosticerad med "andra specificerade ätstörningar”.

Men min hetsätning och ätproblematik började redan när jag var 13.

Min ätstörning eller hetsätstörning grundade sig att jag växte upp med dysfunktionella familjerelationer där maten fungerade som tröst och kompensation för ensamhet, utanförskap och dålig självkänsla.

När jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder började hetsätningen eskalera och jag kunde isolera mig på kvällar och helger och strunta i sociala sammanhang för att jag hellre låg hemma ensam och hetsåt.

Pga av all skam jag kände skapade jag mig strategier för hur jag skulle handla.

Jag kunde tom åka till affärer i andra kommuner, och varvade mellan 4-5 butiker så att det inte skulle bli "uppenbart" hur ofta jag köpte godis, glass, bakelser, kakor, chips för ett helt fotbollslag, som jag sedan åt ensam.

Jag varvade mina hetsätningsperioder med strikt diet och träning, för att varje gång få kraftiga återfall i hetsätningen.

 

När jag var 23 träffade jag mitt ex, som olyckligtvis också hade samma problematik.

När vi levde tillsammans hetsade vi varandra med både strikt bantning och hetsätning.

Under våra bantningsperioder kunde jag starta bråk av så stark abstinens att få döva min ångestproblematik med mat/godis. Då vi båda var sjuka var det alltid allt eller inget, om en hetsåt var den andra också tvungen. Det slutade med att jag började smyghetsäta i bilen, i sovrummet, i badrummet, i källaren eller på jobbet vid stängning. Jag ljög om var jag skulle för att åka och hetsäta där ingen såg mig.

 

När vi bröt upp vår relation började mina hetsätningsproblematiken minska, jag hade behandlat min ångestproblematik och började må bättre än tidigare. I dagsläget hetsäter jag varken systematiskt eller lika destruktivt. Jag får fortfarande återfall då och då, framför allt vid kriser av olika slag. Men känner att jag äntligen har börjat få "kontroll" över sjukdomen och kan balansera mat och godsaker, och kan hantera min ångest utan att ha timlånga sessioner med att hetsäta.

 

Det svåra med den här typen av ätstörning är att få vet om att den existerar. Det är bara en nära vän som vet om min ätstörning på riktigt, för att han har varit sjuk i anorexi och jag kunde känna tillit till förståelsen för hur knepigt ätstörningar är. Men jag skulle aldrig våga erkänna eller prata högt om det med andra. Det känns inte som en "riktig" sjukdom, utan att man är en person med dålig karaktär och självdisciplin och att man bara borde kunna äta varierad kost med 4-5 måltider om dagen, så man "slipper" hetsäta. Och att man inte ens är tillräckligt sjuk, för att man inte spyr eller gör sig av med det på annat sätt, så som det ofta förekommer i annan ätstörningsproblematik.

// Anonym 30 år.