Min hetsätning har varit en följeslagare under nästan 30 år. Jag har sedan så länge jag kan minnas haft perioder där jag ätit stora mängder mat. Perioderna är nästan alltid sammankopplade med mitt mentala mående och inträffar när jag mått dåligt, varit nedstämd och ledsen. De har också inträffat när jag varit uttråkad eller velat straffa mig själv.
Jag tror att de första gångerna jag överåt var i mellanstadiet efter skolan. Om det hade varit en påfrestande dag eller om det var jobbigt eller ensamt hemma. Då tröstade jag mig med mellanmål och då åt jag mycket under en kort tid. Jag var alltid stressad att någon skulle komma på mig. Ibland gick jag och handlade hem nytt mellanmål för att mina föräldrar inte skulle märka att det tagit slut. Under den här perioden i mitt liv kan jag inte komma ihåg att jag kände så mycket skam eller skuld över beteendet utan det var mer en känsla av att jag ”busade”.
Mat var alltid laddat under min uppväxt. Det var något som användes för att fira eller för att sammanföra familjen under högtider. Det var alltid god mat i stora mängder och det var även underförstått, framför allt från min mormor och farmor, att man förväntades äta men på ett mycket återhållsamt sätt. Min mamma var smal och bantade jämt, men lät alltid mig äta mat och sötsaker utan förbehåll.
Överätningen började övergå till perioder av hetsätning under mina sena tonår. Jag hade en del extra kilon och efter en period av självsvält gick jag igenom en stor viktnedgång som syntes utåt eftersom jag i andras ögon blev normalviktig och “snygg och smal”. Men det var inte någon som reagerade med oro inför det. Att få så stora positiva reaktioner från omvärlden när jag innerst inne mådde fruktansvärt dåligt blev en katalysator och jag började hetsäta på ett helt annat sätt. Varje hetsätning innebar en enorm tillfredsställelse sammankopplad med stor skuld och äckelkänslor. Jag mådde oftast även fysiskt dåligt med till exempel ont i magen eller illamående. Men jag kräktes aldrig efteråt.
Sedan dess har hetsätningen följt mig genom livet. Den har varit vilande i perioder för att sedan återkomma under långa perioder. Grunden har varit ångest, dålig självkänsla och självhat. En tanke som ofta har dykt upp är: ”Du är ju ändå så fet så du kan lika gärna äta det här med”. All hetsätning har varit sammankopplad med ångestpåslag eller att jag stått inför eller gått igenom något riktigt jobbigt. Istället för att ta hand om mina känslor har jag ätit.
Med tiden har den blivit som en sorts snuttefilt som jag har ett större behov av när livet är jobbigt men som blir mer distanserad när livet är bättre. Under perioder när jag haft en bra jobbsituation och haft det bra med familjen och mina relationer har jag klarat av att låta bli. Men under perioder av arbetslöshet, familjekonflikter och mycket ångest så har det varit ständigt pågående.
I mina perioder är jag grym på att ”planera” mina tillfällen av hetsätningar till när jag är ensam hemma, i bilen eller på andra ställen där ingen ser. Under större delen av mitt liv har det varit hemligt och ingen har förstått, märkt eller sett något. Efter en mycket jobbig period där jag åt mycket och ofta fick dödsångest kände jag att om jag inte berättar det här för någon så kommer jag att äta ihjäl mig. Jag valde då att berätta om mitt beteende för min man, min mamma, min syster och min närmsta vän. Det kändes befriande. Men också jobbigare. Den som inte har en ätstörning eller har haft en ätstörning kan aldrig förstå det helt ut. Jag har inte fått mycket stöd tycker jag av dem jag har berättat för. Detta beror inte på att de inte vill utan främst för att de inte förstår och fortfarande inte ser. De märker ju att jag stadigt ökar i vikt, men jag äter normalt när andra är med.
Jag gick till min läkare för två år sedan och bad om hjälp. Det var väldigt svårt. Jag har under hela mitt liv ”klarat” mig själv och försökt att gå ner i vikt på så många sätt. Jag har också gått i terapi och jobbat med min ätstörning på olika sätt. Till slut kände jag att detta kommer att döda mig och jag klarar det inte längre själv.
Min läkare lyssnade först halvhjärtat och försökte ”skoja” bort det med kommentarer som ”Men räcker det inte bara om jag säger till dig att du inte får äta bröd? Ha ha ha”. Jag fick upprepa mig flera gånger och när jag till slut började gråta och säga till ganska hårt att det krävts oerhört mycket för mig att komma hit och be om hjälp, då började han lyssna på riktigt. Men jag upplever att jag fick ta initiativ och komma med förslag. Jag faller inte inom vårdens ramar eftersom jag inte har medicinska komplikationer som är kopplade till min övervikt eller hetsätning som till exempel högt blodtryck eller diabetes. Mitt BMI ligger på gränsen till operation.
Jag upplever att samhället och vården har många verktyg och förståelse för andra former av ätstörningar, men inte för hetsätning om det inte kopplas till bulimi. Att man inte förstår att det är en sjukdom och att man inte vill prata om ”elefanten i rummet”. Övervikt är fortfarande oerhört kopplat till självdisciplin och att man som människa är lat och dum och bara behöver börja träna och äta mindre! Det finns ingen förståelse för att det är en sjukdom och något som man behöver vård om man inte klarar av att ta sig ur det själv. Men om man inte äter och kräks så är man inte sjuk.
Jag upplever att min familj vill stötta mig, men att de inte har verktygen att göra det. Jag har jobbat stenhårt i snart 20 år med att komma till rätta med min övervikt och har stundtals lyckats, men har alltid fallit tillbaka i gamla mönster. Jag har haft perioder av kontroll, men det har krävt en enorm kraft och ansträngning och dessutom finansiella resurser.
Jag är inte frisk idag, jag hetsäter fortfarande, men det har varit mer sällan under det senaste året tack vare terapi och en medicin som jag äter, men betalar dyrt för då den inte ingår i högkostnadsskyddet. Men eftersom ätstörningen även är kopplad till händelser i livet, och kan gå på autopilot, så hetsäter jag ibland, men kan tack vare medicinen inte äta lika mycket som jag kunnat tidigare. Att jag och min man jobbar hemifrån och tillsammans har också inneburit att jag inte har tillfälle att vara ensam lika ofta och det har hjälpt.
Jag tror att anledningen till att jag utvecklat hetsätning beror på att jag tidigt kopplade ihop mat med känslor och att när jag åt så ”dövade” det min kropp. I miljön där jag växte upp var mat något man skulle älska och uppskatta, men ändå helst bara titta på. Den här inställningen tillsammans med samhällets “sanning” kring att man ska vara smal för att vara en lyckad och bra person ställde till det för mig.
Att jag tidigt i livet var ”rund” och lite större än genomsnittet har bidragit till en skev självbild. Där så mycket i min omvärld inneburit att den som är smal blir premierad och uppmärksammad medan den som är ”tjock” inte är lika mycket värd. Jag har kämpat med vikten i hela mitt liv, där ångest och hetsätningen varit mina ständiga kompanjoner. Jag upplever att jag i mina egna ögon, såväl som i omvärldens ögon, blir dömd utifrån min vikt och att det hållit mig tillbaka i mitt arbetsliv, i min roll som mamma och i mitt samliv.
Jag har i 20 års tid önskat att bli fri från min hetsätning och att om jag inte kan bli fri så har jag önskat att jag kunde börja kräkas så att jag i alla fall blev smal. Jag lever med min hetsätning och min kroppsångest 24 timmar om dygnet, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.