Jag är liten, kanske runt 4-5 år. Jag sitter vid köksbordet och äter. Jag plockar i kokt potatis och klämmer dem, sådär så att potatisen kommer ut mellan fingrarna. Känslan är mjuk och intressant. Intressant för att se vad det är som händer med potatisen. Min mamma är i köket. Känslan av att det jag gör med maten är fel finns i hela mig. Varenda liten del av mig upplever en oro, men också en kamp i att våga.

Min mamma är kontrollerande och vill inte att vi barn ska kladda eller smutsa ned oss. Hon är alltid så upp och ned i sitt humör. Men jag är liten och förstår inte varför. Jag skyndar mig att äta och klämma potatisen mellan mina fingrar innan jag ska bli tillsagd. Jag blir alltid tillsagd efter ett tag, att jag inte får hålla på längre och blir då hänvisad till badrummet och en rätt hårdhänt tvättning. När jag blir äldre är en av de saker som hon hela tiden berättar om är hur vi fick kladda med maten. Hon säger det med skratt och värme. Någonstans inom mig känner jag ett motstånd till hennes ord. Minnet berättar något helt annat. 

Grunden till att jag började hantera mat på fel sätt var oro och rädsla. Jag var för liten för att förstå det då, men jag var rädd. Rädd för att bli lämnad och att lämna. Mamma hade haft två tidigare äktenskap innan hon träffade min pappa. Äktenskap med alkohol och misshandel. Jag var den sista att födas i syskonskaran, lillasystern. I vuxen ålder har jag förstått att hon knöt mig nära till sig för att överleva sin egen ångest. Jag fick aldrig åka med min pappa och mina andra syskon på resor eller aktiviteter, vem skulle då ta hand om henne?

Hungern jag kände som liten kom av för lite mat. Men den psykiska ohälsa som hon lastade över på mig gjorde att jag genom maten kunde få kontroll och få ut känslor jag inte visste var jag skulle göra av. Det började tidigt och sen utvecklades det år för år. Det enda sättet att få ro var att analysera recept, baka och främst baka åt andra.

Eftersom jag har Asperger så har jag aldrig riktigt känt hunger och mättnad på rätt sätt. Om jag är mycket trött och sliten på grund av att jag behövt vara mycket med normala människor är det svårare att äta lugnt när jag kommer hem. Jag hamnar ofta i att jag äter för att jag vill tugga, känna i munnen. Jag minns hur jag smög ned i källaren hemma och tog glass. Jag åt glasspinnarna i smyg och älskade smaken av choklad och vanilj. Men jag smygåt. Jag visste att det jag gjorde var fel, men jag kunde inte låta bli. Jag började också svälta mig, men klarade inte av det. Jag hetsåt i stället. Jag letade alltid i mammas gömmor där jag visste att hon hade godis och så åt jag. Fort in, tugga, svälj. In, tugga, svälj. 

Med tiden förändrades det till att jag förstod att andra inte gjorde som jag. Eftersom mamma aldrig varit tjock, men alltid pratat om vikt och hur hon ser ut, blev även det något som präntades in i min hjärna. Du ska vara smal och väga ”rätt”.

Så fort det var för jobbigt med någonting, egentligen vad som helst, var straffet jag gav mig själv att hetsäta. Så fort jag gjorde något ”fel” mot andra eller något bara jag uppfattade som fel, var jag där direkt i självförakt och hetsåt. Jag upplevde det som att jag förstört för mig själv och för andra. Mat, straff, mat, straff. En backventil att kunna pysa ut alla de känslor som jag inte skulle behöva ha. 

När jag flyttade hemifrån minns jag glädjen av att kunna handla hem det jag ville ha. Jag var fri. Men också tillsammans med bara mig själv och därmed kunde jag utveckla fler sätt att hetsäta. Efter att jag fått två barn och flyttat från barnens pappa, inledde jag en nattlig rutin där jag satt i mörkret på golvet och hetsåt. Bakom stängda persienner satt jag och hetsåt tills jag inte klarade mer. Jag har aldrig kräkts utan i stället gått upp och ned i vikt.En situation som är otroligt jobbig är när jag ser normal ut och då ofta får höra hur pigg och fräsch jag ser ut. Det är då jag mår som sämst och oftast har det som mest jobbigt. 

Jag berättade för några få att jag hade problem med maten. Men det jag minns var att människor ofta reagerade med att visa ett klart ogillande och att jag var jobbig. I vuxen ålder hamnade jag tack vare min husläkare på ätstörningsenheten. Psykologen där var bra. Hon förklarade tydligt och vi hade bra samtal. Men det tog tid. Två år.

Efter några månader sa hon: ”Det är något som inte stämmer med ditt sätt att hantera maten. Du vill inte vara snygg och smal, du gör annorlunda och väljer mat på ett helt eget sätt.” Det var början till att jag förstod att många med Asperger har svårt att hantera mat. Först rent fysiskt då vi inte känner som vanligt och sekundärt för att vi är så slut efter att hela tiden leva efter hur de normala vill att vi ska vara och göra. 

Efter att jag år 2020 fått cancer så var det som att slängas in och tillbaka till en riktigt störd ätstörning. Att vara så sjuk av sin behandling, handlade också om att bli befriad från att hantera mat. Efter två år var jag helt tillbaka i feltänk, och nu är hetsätningen tillbaka med full kraft. Den är nästan värre än tidigare. Tankarna på mat finns hela tiden. Varje minut, varje timme, varje dag går det åt så många tankar på vad jag ska få äta. Vad ska jag inte få äta? När ska jag äta? Hur mycket ska jag få äta? När är risken att jag kommer misslyckas? Vad kommer jag att göra då? Inom mig finns det en röst som skriker, du är så dålig som människa så det är lika bra att du misslyckas och får hetsäta dig till misslyckande, igen.

Vården var bra på ätstörningsenheten för vuxna, men på onkologen hade de svårt att förstå helheten. Jag har i övrigt inte fått någon hjälp eftersom ingen brukar vilja prata om hetsätning och att det är något som jag inte kan hantera. Meningen ”Men det förstår du väl att du måste äta? Sluta upp med det där nu!”. Är det något jag vet, är det att man inte ska äta som jag. Är det något jag vet, är att även jag förstår det. Jag har inte svårt för analys och sammanhang, tvärtom, min Asperger hjälper mig varje dag att analysera och ge svar på saker som rör både mig själv och andra. Det stora problemet är att normala inte vill prata lugnt och bokstavligt som jag gör. De vill inte prata alls. 

Jag tycker att jag fick kontroll på mitt ätande efter att jag fyllt 40 år. Det var som att jag inte orkade hålla i störningen för att jag helt enkelt började bli gammal. Nu, vid 53 år, är jag så trött och slut, men jag slutar inte att straffa mig genom maten. Kontroll kan jag få genom att skriva matplan och tillåta mig att äta till helgen. Men samtidigt behöver bara något jobbigt hända för att jag ska backa tillbaka och inte orka hålla emot. Jag sitter där i mörkret på sängkanten. Jag tänker att jag kanske dör av återfall i cancer, så varför kan jag inte bara njuta av mat medan tid finns? Men det går inte. Såklart önskar jag att någon skulle ”se” och bara säga, jag kan hjälpa dig.

Idag är jag bättre på att säga att jag har problem med maten, men jag går inte in på vad jag gör eller hur jag tänker kring mat. Om jag ska säga något om mig själv och min ätstörning måste det vara till en person som själv har det och förstår vad det är jag pratar om.