Det var i mars 2011 som allting rasade. Jag hade satt upp en fasad i så många år utan att förstå det själv. När jag blickar tillbaka på tiden före min kollaps kan jag förstå varför det tog helt stopp. Men när jag var där, mitt upp i det, så förstod jag ingenting. Den enda känslan jag hade var – VARFÖR händer det mig? Jag kände mig mer död än levande. Faktum var att jag hade planer på att ta livet av mig trots att jag hade två underbara barn. En son på 5 och en dotter på 1 år. Jag tänkte att de klarar sig mycket bättre utan mig. En värdelös mamma som inte ens orkar ta sig upp ur sängen. Jag hade ingen koll på någonting. Om det var dag, morgon, kväll eller natt. Jag visste inte om jag hade ätit eller duschat. 

Som tur var hade jag vid den tiden en klok vän som tog modet till sig och förklarade för mig att jag behövde hjälp. Hjälp av en läkare. Han och hans fru fick mig att boka tid hos min vårdcentral nästa dag.

Min mamma körde mig till vårdcentralen. Mitt huvud var trögt som sirap och blurrigt som en tjock, tjock, mörkgrå dimma. Jag satt mest och blundade eftersom hjärnan tvingade mig att stänga ner. Jag fick träffa en kvinnlig läkare och min mamma var med inne i undersökningsrummet. Jag minns bara att jag grät okontrollerat för varje fråga läkaren ställde till mig. Hon skrev ut antidepressiva och skickade iväg mig till en kurator. Den skuld och skam som sköljde över mig där och då går inte att förklara. Jag tror att jag fick en enorm panikångestattack i stolen inne i provrummet. Sköterskan tittade djupt in i mina ögon och frågade vad det var eftersom att jag inte kunde sluta att gråta. Hon frågade om jag fått ett dödsbesked. Och på sätt och vis kändes det faktiskt som det. Hela min värld gick under. 

Jag hade nått botten. Hur blev det såhär? Efter 9 år av tillfrisknande och 4 längre sjukskrivningsperioder förstår jag äntligen hur allting gick till. Den orimligt höga inre stressen och oron jag gick omkring med från tonårstiden fram tills den dagen är svaret. Att jag hade alldeles för höga krav på mig själv som person. Min tolkning av hur samhällets krav på mig som kvinna gjorde mig sjuk. Jag skulle leva upp till ideal som var helt orimliga. Förväntningar från min omgivning på hur mycket pengar jag skulle tjäna, hur mycket jag skulle jobba för att duga. Skaffa en bra utbildning, ett välbetalt jobb, ta hand om hem och barn, vara social, se snygg ut, hänga med i de senaste trenderna, träna, festa, baka, renovera, inreda, resa, ha gulliga och väluppfostrade barn, engagera mig i samhället via olika föreningar, hem och skola, hämta och lämna barn, ja ni förstår, det tar aldrig slut... 

Stress, för lite sömn och världens sämsta kost i många många år ledde till att min kropp slutade att fungera. I 9 år har jag byggt upp mig själv igen från grunden. Det har tagit mig 9 år att lägga ihop pusselbitarna till vad som funkar för mig och hur jag ska förhålla mig till det samhälle vi lever i idag. 

Om 1 månad slutar min rehab och jag ska återigen vara redo för arbetsmarknaden. Mina strategier för att tillfriskna har varit att avskärma mig från allt som tar min energi, hur tråkigt det än är att behöva sluta umgås med människor som är glada, trevliga och snälla, så är det de jag behövt. Jag har vilat, vilat, vilat och accepterat att ta en dag i taget. Jag har försökt att sätta mig in i hur hjärnan och kroppen fungerar vid stress och läst på massor om hur näringen och motionen påverkar våra kroppar. Jag har kartlagt hur min livsstil behöver se ut för att vara inne i en läkningsprocess. Det har hjälpt mig otroligt mycket.

Nu fortsätter jag att leva ett harmoniskt liv utan inre stress och oro för pengar och framtid. Min vision är att skriva en bok och föreläsa om min resa för att hjälpa andra och att ändra utvecklingen i samhället till en hälsosam, lycklig, kärleksfull och accepterande värld.