“ Jag fick inse att jag inte behöver förändra min kropp för någon annans skull än min egen och att ingen vet bättre hur jag mår i min kropp än mig själv. Är det någon annan som ska uttrycka sig i syfte att jag bör förbättra min hälsa ska det vara från någon med kompetens nog inom ämnet för att veta vad den pratar om, och då bör den också ha kännedom över hur mina värden inifrån är i relation till min vikt. Bara för att en kropp är tjock behöver det inte innebära att den är sjuk i något annat än den kroniska sjukdomen fetma. Fetma är ett tillstånd som kroppen befinner sig i, mer än så är det inte i mitt individuella fall just nu.”

Vad jag behöver för att må bra

Mitt förflutna har format mig till den jag är idag, så något av det viktigaste för mig att blicka tillbaka och se hur jag har utvecklat min syn på mig själv för att hitta de verktyg jag behöver för att må bra. Jag växte upp i den lilla norrbottniska byn Glommersträsk, Glommers, som den även kallas i folkmun. Att växa upp i en liten by har för mig inneburit en stor personlig trygghet i och med att ett helt samhälle kände till vem jag var på ett eller annat sätt från att jag föddes. Under min uppväxt i byn har jag nästan aldrig upplevt stigmatisering, förtryck eller mobbing från mina jämnåriga. Vad jag minns från min uppväxt är att det oftast var vuxna människor som lade kommentarer om min kropp, i många olika sammanhang. Den situation jag minns tydligast var i högstadiet när jag hade skadat mig på idrotten och åkte akut in till hälsocentralen för att kontrollera att jag inte skadat muskler eller ben i kroppen i min arm. Läkaren jag mötte hade inte alls initialt intresse att kontrollera min skada utan ville mest kommentera att han aldrig någonsin sett en sån fet tonåring under hans yrkesverksamma tid. Trots det faktum att kommentarer om min kropp har nämnts, har jag alltid varit medveten nog i mig själv i för att kunna bygga upp mitt liv på samma grund och samma villkor som de som vuxit upp och varit mer normativa i deras kroppsstorlek.

För mig var det först i tonårstiden som jag började må dåligt i mig själv, över min kropp, då jag upplevde att den inte såg ut som alla andras och tänkte därmed också att den var värd mindre. Jag ville förändra min vikt och få ett utseende som liknar alla andras för jag hade uppfattat det som att det var vägen till lycka. Under högstadietiden så gick det dock inte bra att gå ner i vikt, istället för att se vikten gå ned, såg jag istället vikten gå uppåt vilket fick mig att bli osäkrare på mig själv i sammanhang där jag skulle träffa nya människor. Känslan av osäkerhet berodde på att jag hade en rädsla att bli utdömd som människa på grund av min kropp. Det var också under denna tid i livet som många av mina dåvarande klasskompisar började utforska  deras sexuella identitet men jag undvek det så mycket jag bara kunde, då jag blev äcklad av mig själv och tänkte att känslan jag hade över mig själv också var känslan som andra skulle känna över mig och min kropp. Min slutsats där och då som tonåring var att det skulle vara omöjligt att ha ett sexuellt intresse om mig.

När jag väl skulle börja på gymnasiet så skämdes jag över min storlek, jag ville till en början inte äta lunch i matsalen så jag gick istället till en plats bredvid skolan för att slippa känna den där typiska känslan av att vara iakttagen när jag äter. Det var i samma veva som detta som jag ville göra något radikalt och aktivt i syfte att gå ner i vikt. Jag visste inget bättre då än att testa en pulverdiet, då det var någonting som jag sett på tv som en väg att gå för att minska i vikt. Självklart lyckades jag med att gå ner i vikt så länge jag höll på med att byta ut måltider mot pulverpåsar med dietshakes, men direkt när jag la det på hyllan började jag återigen att gå upp i vikt. I detta skede hade jag dock börjat möta rädslan jag tidigare känt i matsalen och jag började äta lunch tillsammans med mina klasskompisar i matsalen. Under denna tid i livet hade mina jämnåriga mer eller mindre etablerat en sexuell identitet som de börjat leva efter och känner sig mer eller mindre säkra i sig själva. För min del har det däremot kvarstått i tankarna om att det kommer dröja innan någon någonsin skulle finna attraktion hos mig, jag kände mig inte attraktiv och slöt mig därför och undvek sammanhang där människor skulle kunna uttrycka sig om vad de kände över min kropp. Dock hade jag börjat förstå vad det var jag var intresserad av och vilka egenskaper jag fann attraktiva hos andra.

Väl vid sista året på gymnasiet så hade vikten gått upp i vikt igen i sådan grad att jag ännu en gång kände en hets i att behöva rasa i vikt och jag sökte in till ett viktnedgångsprogram som visas i tv, och jag kom med! Granskar man min prestation viktmässigt i programmet så var det en stor förändring som hände på en väldigt kort tid och jag hann inte riktigt med mentalt med den förändringen. Jag fick dock otroligt mycket bekräftelse via sociala medier och jag kände en stor stolthet över vad jag hade lyckats med, då många personer lagt fina kommentarer på hur jag presterat. Jag fortsatte en tid efter programmet att hålla en mycket aktiv livsstil, utan allt för många stressmoment i livet som skulle förhindra min nya, men inte stabila livsstil.

Efter en tid ville jag ta sikte mot att börja studera på universitetet och i och med att jag hade betyg för det så sökte jag in och blev antagen utan några vidare bekymmer. För de som studerat på universitet så är det känt för många att studera innebär en ökad mental stressnivå och för mig visades det genom att vikten började gå uppåt igen. Under min studietid på universitetet har jag hunnit känna högt och lågt över min kropp, jag har gått i terapisamtal över hur jag ska ta emot bekräftelse från andra och utgå mer från mig själv. Genom terapin fick jag även hjälp med att förstå hur jag ska hantera min inställning till livet utifrån mina egna känslor kring vikt och kropp. Det var genom detta som jag fick inse att jag inte behöver förändra min kropp för någon annans skull än min egen och att ingen vet bättre hur jag mår i min kropp än mig själv. Är det någon annan som ska uttrycka sig i syfte att jag bör förbättra min hälsa ska det vara från någon med kompetens nog inom ämnet för att veta vad den pratar om, och då bör den också ha kännedom över hur mina värden inifrån är i relation till min vikt. Bara för att en kropp är tjock behöver det inte innebära att den är sjuk i något annat än den kroniska sjukdomen fetma. Fetma är ett tillstånd som kroppen befinner sig i, mer än så är det inte i mitt individuella fall just nu. Det är så otroligt svårt för mig såväl som för många andra att förstå att det inte går att avgöra på en människas kroppsstorlek om huruvida frisk eller sjuk den är. Jag vill med detta sagt snarare mena att det är sådant som inte syns som oftast är farligare. Jag tänker framför allt på psykisk ohälsa men även blodvärden, blodsocker, blodtryck och andra invärtes måttstockar som påverkar kroppen annat än i vikt.

Den psykiska ohälsan som jag har erfarit som hindrat mig allra mest från att leva fullt ut är nog den relation och osunda syn jag har haft till mig själv där jag underskattat mitt mänskliga värde och hur väl jag förtjänat att känna mig attraktiv. När jag väl fick uppleva stunder där mina tidigare tankar om mig själv fick motbevisas började jag må betydligt bättre. Jag fick inse att jag också är attraktiv och att jag inte behövde vara smal för att känna mig attraktiv på det sättet som jag tidigare trodde att bara smala människor skulle få känna. Det finns ingen sanning alls i vad jag tidigare har tänkt om att jag bara kan nå full lycka om jag blir smal.

Senaste åren har jag därefter lyckats hitta en plats i livet var jag mindre ofta ifrågasätter min kropp och mig själv. Jag vet vad jag är kapabel till och vad jag kan åstadkomma. Längs med livet har jag hittat faktorer som får mig att må sämre men också bättre och jag har också börjat acceptera att varje dag inte är perfekt, inte heller att man klarar av att visa sig glad. För varje dag som går lär jag mig mer och mer om mitt liv som går i en ständig berg – och dalbana, jag har förstått vad jag behöver för att må bra i längden.

-Ola Karlsson Eriksson