Efter att ha läst allas storys här på HOBS satte jag mig ner och reflekterade över min egen situation, och min relation till min "sjukdom".
Det första som kom upp i mina tankar var försvar. Det försvar jag har haft under alla år pga andras åsikter och tyckande.
Jag har ett BMI på 33, det innebär att jag, enligt WHO, har en kronisk sjukdom.
Min första fråga till mig själv är då: ser jag mig som sjuk?
Nej! Jag gör faktiskt inte det, det är så här jag är, det är så här min kropp ser ut och fungerar.
Den andra funderingarna som dyker upp är: Känner jag mig sjuk? Påverkas jag av min sjukdom?
Dessa frågorna har faktiskt två svar.
- Nej - Därför jag mår väldigt bra fysiskt. Mina medicinska värde är på topp. Jag försöker äta balanserat, dricker knappt någon alkohol och röker inte. Jag tränar tre dagar i veckan och går i genomsnitt 11000 steg per dag. Jag stressar inte särskilt mycket, trivs med mitt jobb och mitt sociala liv. Samtidigt som jag har varit viktstabil i 4 år nu.
- Ja- Därför jag mår dåligt av min sjukdom när jag ständigt blir påmind över hur jag borde vara och se ut. När jag ständigt tvingas förklara och försvara mig. När jag känner hur människor misstror mig angående min fysiska aktivitet och hälsosamma och välbalanserad kost.
Jag upplever det som att jag måste förklara mig hela tiden angående det faktum att jag är överviktigt men ändå mår bra. Man tror att jag ljuger om min hälsa. För så ser samhället ut, det är normen, en person som väger lite mer kan minsann inte vara hälsosam och må bra! Eller?
Under hela min uppväxt och fram tills för fem år sedan så har jag testat alla metoder som finns på marknaden för att gå ner i vikt. Detta tillsammans med mycket träning på gymmet. Men oavsett metod, så landade alla i samma resultat. Snabbt ner och dubbelt så mycket upp.
Jag tänkte på min vikt dygnet runt. Men mådde jag bra?
Nä faktiskt inte, trots att jag rasade i vikt många gånger, så mådde jag inte bra. Jag skapade en inre stress. Ena dagen var jag lycklig, för att nästa dag känna mig totalt misslyckad.
Men så för fem år sen bestämde jag mig att börja samarbeta med min kropp istället. Jag började äta balanserat för min hälsas skull, och på gymmet jobbade jag med tankar kring att jag var där för min hälsa skull. Jag skulle bygga en starkare kropp istället för att fokus på viktminskning. Att minimera stressen vikthysterin utsätter mig för.
Resultatet har blivit att jag idag har bättre värden än någonsin innan. Jag mår kanonbra även om jag vet att jag har en ökad risk för eventuella följdsjukdomar kopplade till min övervikt.
Jag är inte rädd för det, jag är däremot rädd för de sjukdomarna som kan komma till följd av stressen som skapas av att ständigt bli misstrodd och ifrågasatt pga min kroppsvikt och form.
En person med en normalbyggd kropp blir inte alls ifrågasatt på samma sätt som jag blir. Om en normalviktig person säger: “Jag tränar varje vecka.” blir oftast reaktionen att man blir imponerad och undrar vad exakt det är dom tränar. När jag säger samma sak blir reaktionen en annan. Nämligen “Du borde kanske öka din träning lite för det ger ju inte så bra resultat.” Eller så uteblir tipset och byts ut mot en blick av skepticism.
En normalviktig person som sitter med en glass i solen, en varm sommardag, får kommentarer om hur härligt det ser ut, medans jag kan få tusen blickar och negativa kommentarer. “Ska DU verkligen äta det där?”
DET skapar en ohälsa för mig. Att ständigt tvingas till ett försvar.
Vi ser alla olika ut och det går inte att avgöra hur min hälsa är genom att bara titta på hur min kropp ser ut. Det är så många faktorer som spelar in. Varför ska vi hålla på att döma varandra såhär?