Riksförbundet Obesitas Sverige har flera gånger påtalat hur mediadebatten om de nya diabetesläkemedlen (bland annat Ozempic) är baserad på fördomar och okunskap. Flera debattörer har fört fram åsikter om att personer som använder Ozempic för viktnedgång är lata och saknar karaktär, och att de tar medicin från dem som är sjuka “på riktigt” (personer med diabetes), underförstått att obesitas inte är en sjukdom.
Den här debatten har nått ett nytt lågvattenmärke med Victor Johanssons krönika i SvD, ”Ozempic är slapphetens seger över viljan”. Vi har svårt att förstå vad som motiverar någon att skriva en sådan text som är full av förakt och moraliserande över personer som kämpar med vikten. Att ta Ozempic ställer han i kontrast till “de sidor hos människan som är civiliserade och höjda över naturens kaos och oordning”, och det är ett tecken på “ett nederlag för den mänskliga viljan”. Viktnedgång handlar om självbehärskning och impulskontroll och genom att använda ett läkemedel fuskar man, menar Johansson. Läs hela Johanssons krönika här
Vi skulle vilja ge Johansson några sakupplysningar.
- Den stora merparten av de som får Ozempic för viktnedgång är inte Hollywoodkändisar som vill komma i en tajtare klänning. Det är personer som lever med den kroniska och komplexa sjukdomen obesitas. Obesitas är ingenting som man utvecklar på grund av dålig moral, utan det beror på flera bakomliggande faktorer som genetik, psykisk ohälsa, trauman, funktionsnedsättningar och socioekonomiska förhållanden.
- Eftersom obesitas är en sjukdom är det fullt rimligt att de patienter som lever med den får evidensbaserad behandling. Även om Ozempic är ett diabetesläkemedel är det godkänt för att behandla obesitas, och en läkare kan skriva ut medicinen för det ändamålet om hen bedömer att det är lämpligt. När vi läser Johanssons text kan man få intrycket att han är skeptisk till medicin över huvud taget. Han skriver i negativa ordalag om att de som använder Ozempic “manipulerat naturen”, “fuskat sig till viktnedgång” och att de “gått emot villkoren de fått sig tilldelade”. Är inte det hela poängen med den medicinska vetenskapen? Alla sjuka personer som får behandling går ju i någon bemärkelse emot “villkoren de fått sig tilldelade”. Är det inte positivt att vi kan behandla sjukdomar?
- Psykisk ohälsa är ett område där det länge har funnits en uppfattning om att man bara behöver ta sig samman och skärpa sig. I Folkhälsomyndighetens befolkningsundersökning framgår att 29% av svenskarna tror att ångest är självorsakat. Denna siffra har sannolikt varit högre, men idag vet de flesta att psykisk ohälsa inte är ett val och inte kan lösas genom att rycka upp sig. Att ta antidepressiva läkemedel är inte alls lika stigmatiserat som det var för ett decennium sedan. Hur ser Johansson på medicinering vid psykisk ohälsa? Handlar det också om att fuska? Är det också ett tecken på brist på civilisation, “ett nederlag för den mänskliga viljan”?
Genom att prata om Hollywoodkändisar som vill bli smala i stället för patienter som är sjuka i obesitas gör Johansson det lätt för sig. Han attackerar personer som vill bli smala av estetiska skäl, men faktum är att hans text osar av förakt för alla som kämpar med vikten. De kan inte “behärska sig själva” och är “besegrade av sina drifter och begär”. I Johanssons värld är obesitas inte en fråga om livsvillkor utan om moral.
Att utmåla personer med den komplexa sjukdomen obesitas som att de har dålig moral och får skylla sig själva är direkt skadligt för de som lever med obesitas. De känner dagligen effekterna av samhällets viktstigma, som leder till bland annat mobbning och diskriminering. Genom att skriva en sådan här krönika ger Johansson mobbarna vatten på sin kvarn.
Det är dags att myndigheterna tar sitt ansvar och arbetar aktivt för en kunskapsökning om obesitas i samhället. Riksförbundet Obesitas Sverige har bemött mycket av den okunskap och vidriga människosyn som kommit fram i mediadebatten om Ozempic. Som patientorganisation kan vi inte ta hela ansvaret. Det är dags för myndigheterna att ta frågan på allvar.