I sin gästkrönika i Dagens Medicin den 24 januari med rubriken ”Semaglutid gör ännu en del av livet till en sjukdom” bekräftar Henrik Widegren det de patienter vi i patientorganisationen Hobs dagligen har kontakt med vittnar om: att stigmatisering och diskriminering av patienter med obesitas är mycket vanligt.
Krönikan visar på en djup okunskap om den kroniska diagnosen obesitas, dess komplexa bakomliggande faktorer och vanlig samsjuklighet. Tyvärr är denna okunskap alltför vanlig inom vården. I stället för att utgå från fakta och forskning bemöter man patienter med okunskap, vanföreställningar och människofientliga fördomar.
I krönikan filosoferar Widegren kring vad det innebär att vara människa, och om det inte finns saker som ingår i det, som vi helt enkelt får lära oss att hantera? Att behandla obesitas med ett läkemedel som minskar aptiten (semaglutid) är att ”avlägsna en grundläggande del av att vara människa: att lära sig bruka, men inte missbruka”. Annorlunda uttryckt: patienter med obesitas får helt enkelt anstränga sig mer och lära sig att äta mindre.
Vi på Hobs känner så väl igen det här resonemanget. Dagligen tar vi emot vittnesmål från patienter som har sökt sig till vården och bett om hjälp för att nå en mer hälsosam vikt. Men i stället för att bli hjälpta har de fått höra att de bara behöver ”äta mindre och röra sig mer”.
Detta bygger på en stereotyp bild av att obesitas beror på dålig karaktär och brist på motivation. Men obesitas har varken med karaktär eller motivation att göra. Det är en sjukdom. Det är en komplex, kronisk sjukdom som kräver behandling. Detta borde Widegren veta eftersom han är läkare.
Det är oklart vad Widegren vill ha sagt med sitt filosoferande kring vad det innebär att vara människa. Hur långt är han villig att dra detta resonemang? Går det inte att hävda att all sjukdom är en del av att vara människa? Ångest är en del av att vara människa, är Widegren även emot behandling av ångestproblematik? Även smärta är en del av att vara människa. Anser Widegren att människor som lever med kronisk smärta helt enkelt får lära sig att leva med den, som en del av sin mänsklighet?
Vi är också djupt förfärade över de associationer som Widegren skapar när han nämner ”att inte äta för mycket” och ”att hantera sin sexualdrift” i samma mening, som om dessa företeelser på något sätt skulle vara jämförbara. Att personer med obesitas skulle gå att jämföra med personer som begår sexuella övergrepp är ett oerhört kränkande och okunnigt resonemang. ”Man måste inte vara religiös för att förstå varför frosseri är en av de sju dödssynderna”, skriver Widegren vidare. Är patienter med obesitas syndare i hans ögon?
Stigmatisering av patienter med obesitas är vanligt inom vården. De får ett kränkande bemötande, och snarare än att vårdgivaren ser obesitas som en sjukdom som vården bör behandla, ses det som ett problem som patienten ska lösa själv genom att anstränga sig och lägga om sin kost. Obesitas ses som en fråga om karaktär och moral. När vi läser Widegrens krönika får vi bekräftat att denna okunskap och dåliga attityd förekommer i allra högsta grad, trots att det är 2024 och vi borde veta bättre.
Återigen, obesitas är en komplex och kronisk sjukdom. Kan vi ens föreställa oss att Dagens Medicin hade publicerat en liknande krönika om den handlat om en annan sjukdom? Om vi bytt ut obesitas mot typ 2-diabetes? Lungcancer? Psykisk ohälsa? Det är knappast särskilt troligt och Hobs vill uppmana Dagens Medicin att reflektera kring den frågan.