Dagens obesitasvård är varken jämlik eller patientsäker och det är hög tid att våra beslutsfattare tar sitt ansvar för detta. Sverige behöver införa en större kontroll av marknaden för obesitasbehandling och samtidigt säkerställa att patienter med obesitas får tillgång till en jämlik och subventionerad vård.

Just nu ser vi hur allt fler, både seriösa och mindre seriösa, vinstdrivande digitala vårdgivare profilerar sig som obesitasspecialister och erbjuder obesitasbehandling. Flera av dem lockar kunder med aggressiv marknadsföring där patienten utlovas snabb och effektiv viktnedgång genom “nya revolutionerande fetmaläkemedel".

Obesitas är en komplex, kronisk sjukdom och precis som vid andra sjukdomar krävs en  medicinsk utredning för att ställa diagnosen. Det är viktigt att ta blodprover, gå igenom patientens sjukdomshistoria och validera BMI, midjemått och blodtryck, både för att ställa diagnosen på korrekt grund och för att utesluta att det finns andra bakomliggande orsaker till att en patient ökat i vikt, såsom leversjukdom eller cancer. 

De digitala vårdgivarna ställer ofta diagnosen enbart baserat på självrapporterade uppgifter och det är inte tillräckligt. Vissa vårdgivare kräver bilder eller videosamtal, men det räcker inte då en diagnos aldrig ska sättas enbart baserat på ett utseende. 

Alla patienter har idag tillgång till en vårdcentral dit de kan gå för att mäta längd, vikt, midjemått och blodtryck. Men för de digitala vårdgivarna är det kopplat till en kostnad som minskar vinstmarginalen. Därför måste det ställas tydligare krav på att diagnosen ges baserat på korrekta uppgifter, både för att säkerställa en patientsäker vård och för att rätt patienter ska få tillgång till vården. Det utesluter inte att vården i övrigt sker digitalt, men just den medicinska undersökningen bör alltid genomföras av utbildad personal och inte baseras på självrapporterade data.

Många vinstdrivande nätläkare lyfter fram att de erbjuder ett multidisciplinärt team bestående av läkare, dietist, psykolog, fysioterapeut och sjuksköterska. Men i realiteten erbjuds ofta bara möjlighet att chatta med en viktcoach, vilket inte är att genomgå en strukturerad obesitasbehandling. Att behandla obesitas med läkemedel får aldrig ses som en quick fix. Syftet med behandlingen är att patienten ska uppnå bättre hälsa och undvika till exempel hjärt-kärlbesvär och förhöjt blodsocker. Det handlar alltså inte enbart om att nå en viktnedgång.

Obesitasbehandling kräver en strukturerad uppföljning och långsiktighet. Patienten behöver stöd i såväl beteendeförändringar som råd vid till exempel dosförändringar och biverkningar. Vi ser hur många nätläkare brister i detta och vården kan inte anses vara patientsäker. 

Situationen som uppstått är en effekt av bristen på fungerande offentlig obesitasvård och många av våra patienter är tacksamma för att de, genom de digitala vårdgivarna, äntligen får tillgång till den evidensbaserade vård de behöver och borde ha rätt till. Samtidigt är det inte en jämlik vård då det är den som har råd att betala nätläkarnas abonnemang och de höga kostnaderna för läkemedel som får tillgång till behandling, snarare än de som mest behöver vården. Det innebär att tillgången till sjukvård blir en klassfråga.

Återigen betyder detta inte att all digital vård är något dåligt och inte ska erbjudas. Tvärtom är många patienter mycket nöjda med sin digitala vårdgivare. Däremot behöver vi ställa tydliga krav på de aktörer som erbjuder obesitasvård för att säkerställa att diagnosen alltid ges på rätt kriterier och att vården är patientsäker.

Obesitas Sverige kräver att

• Diagnosen obesitas alltid ges baserat på en korrekt medicinsk undersökning och inte på självuppskattade uppgifter eller patientens utseende
• Obesitasbehandling ska ske på ett strukturerat och långsiktigt sätt av ett multidisciplinärt team 
• De patienter som bedöms ha behov av behandling ska, precis som vid andra allvarliga kroniska sjukdomar, få tillgång till subventionerad vård
• Det upprättas ett medicinskt kvalitetsregister för obesitasbehandling som gör det möjligt att följa upp effekten av den behandling som ges

Ny forskning visar att personer med obesitas beställer hem mat via appar i högre utsträckning än personer med normalvikt.

Undersökningen har genomförts i Storbritannien och handlade om sambanden mellan olika matval, inkomst, yrken och obesitas. Det var mer än dubbelt så vanligt att personer med obesitas beställde hem färdigmat via en app. 

Dessutom visade undersökningen att det var vanligare att personer med låg socioekonomisk status beställde hem färdigmat. Detta kan ha flera orsaker. En orsak är att många låglöneyrken är tunga och ansträngande. Om man är utmattad efter jobbet kan det kännas lockande att hoppa över matlagningen och i stället beställa hem mat.

En annan anledning kan vara att socioekonomiskt utsatta personer ofta har en eller flera funktionsnedsättningar. Att leva med en funktionsnedsättning ökar risken för fattigdom. Det är också känt att obesitas är mer förekommande hos personer med funktionsnedsättning, och att en funktionsnedsättning kan medföra utmaningar i vardagen, till exempel när det gäller matlagning.

Många snabbmatsrestauranger saknar hälsosamma alternativ. De har ofta erbjudanden av typen “beställ två mål till priset av ett” och andra rabatter som inte finns när du besöker restaurangen. Eftersom socioekonomiskt utsatta grupper redan har sämre hälsa riskerar tillgången till hemleverans av snabbmat att leda till större hälsoklyftor. Det bidrar alltså till en större ojämlikhet i hälsa.

Det är viktigt att alla aktörer i samhället tar sitt ansvar för att vända denna negativa utveckling som påverkar folkhälsan och ökar hälsoklyftorna. Ett steg måste vara att våra beslutsfattare kliver in i debatten och agerar. Alla människor behöver ha god tillgång till hälsosamma livsmedel i sin vardag.

Riksförbundet Obesitas Sverige har flera gånger påtalat hur mediadebatten om de nya diabetesläkemedlen (bland annat Ozempic) är baserad på fördomar och okunskap. Flera debattörer har fört fram åsikter om att personer som använder Ozempic för viktnedgång är lata och saknar karaktär, och att de tar medicin från dem som är sjuka “på riktigt” (personer med diabetes), underförstått att obesitas inte är en sjukdom.

Den här debatten har nått ett nytt lågvattenmärke med Victor Johanssons krönika i SvD, ”Ozempic är slapphetens seger över viljan”. Vi har svårt att förstå vad som motiverar någon att skriva en sådan text som är full av förakt och moraliserande över personer som kämpar med vikten. Att ta Ozempic ställer han i kontrast till “de sidor hos människan som är civiliserade och höjda över naturens kaos och oordning”, och det är ett tecken på “ett nederlag för den mänskliga viljan”. Viktnedgång handlar om självbehärskning och impulskontroll och genom att använda ett läkemedel fuskar man, menar Johansson. Läs hela Johanssons krönika här

Vi skulle vilja ge Johansson några sakupplysningar.

1. Den stora merparten av de som får Ozempic för viktnedgång är inte Hollywoodkändisar som vill komma i en tajtare klänning. Det är personer som lever med den kroniska och komplexa sjukdomen obesitas. Obesitas är ingenting som man utvecklar på grund av dålig moral, utan det beror på flera bakomliggande faktorer som genetik, psykisk ohälsa, trauman, funktionsnedsättningar och socioekonomiska förhållanden. 

1. Eftersom obesitas är en sjukdom är det fullt rimligt att de patienter som lever med den får evidensbaserad behandling. Även om Ozempic är ett diabetesläkemedel är det godkänt för att behandla obesitas, och en läkare kan skriva ut medicinen för det ändamålet om hen bedömer att det är lämpligt. När vi läser Johanssons text kan man få intrycket att han är skeptisk till medicin över huvud taget. Han skriver i negativa ordalag om att de som använder Ozempic “manipulerat naturen”, “fuskat sig till viktnedgång” och att de “gått emot villkoren de fått sig tilldelade”. Är inte det hela poängen med den medicinska vetenskapen? Alla sjuka personer som får behandling går ju i någon bemärkelse emot “villkoren de fått sig tilldelade”. Är det inte positivt att vi kan behandla sjukdomar?

3. Psykisk ohälsa är ett område där det länge har funnits en uppfattning om att man bara behöver ta sig samman och skärpa sig. I Folkhälsomyndighetens befolkningsundersökning framgår att 29% av svenskarna tror att ångest är självorsakat. Denna siffra har sannolikt varit högre, men idag vet de flesta att psykisk ohälsa inte är ett val och inte kan lösas genom att rycka upp sig. Att ta antidepressiva läkemedel är inte alls lika stigmatiserat som det var för ett decennium sedan. Hur ser Johansson på medicinering vid psykisk ohälsa? Handlar det också om att fuska? Är det också ett tecken på brist på civilisation, “ett nederlag för den mänskliga viljan”?

Genom att prata om Hollywoodkändisar som vill bli smala i stället för patienter som är sjuka i obesitas gör Johansson det lätt för sig. Han attackerar personer som vill bli smala av estetiska skäl, men faktum är att hans text osar av förakt för alla som kämpar med vikten. De kan inte “behärska sig själva” och är “besegrade av sina drifter och begär”. I Johanssons värld är obesitas inte en fråga om livsvillkor utan om moral.

Att utmåla personer med den komplexa sjukdomen obesitas som att de har dålig moral och får skylla sig själva är direkt skadligt för de som lever med obesitas. De känner dagligen effekterna av samhällets viktstigma, som leder till bland annat mobbning och diskriminering. Genom att skriva en sådan här krönika ger Johansson mobbarna vatten på sin kvarn.

Det är dags att myndigheterna tar sitt ansvar och arbetar aktivt för en kunskapsökning om obesitas i samhället. Riksförbundet Obesitas Sverige har bemött mycket av den okunskap och vidriga människosyn som kommit fram i mediadebatten om Ozempic. Som patientorganisation kan vi inte ta hela ansvaret. Det är dags för myndigheterna att ta frågan på allvar.

“Läkemedel mot obesitas subventioneras inte utan patienten får själv stå för hela kostnaden. Ett sätt att kringgå detta är att patienten hävdar att sjukdomen innebär en funktionsnedsättning. Då finns det möjlighet att få ersättning för läkemedelskostnader hos Försäkringskassan.”

Detta skriver Region Uppsala i sina interna läkemedelsnyheter. Även Region Skåne och Region Gotland har gått ut med en liknande text.

Vi på Obesitas Sverige reagerar starkt på detta sätt att misstänkliggöra och skuldbelägga patienter med obesitas.

Den som har merkostnader till följd av en funktionsnedsättning har rätt att ansöka om merkostnadsersättning från Försäkringskassan. Detta kan till exempel vara kostnader för läkemedel. För många patienter med obesitas utgör sjukdomen tveklöst en funktionsnedsättning som leder till aktivitetsbegränsningar. Det kan handla om att inte kunna gå upp för trappor, göra vissa rörelser, knyta skorna eller leka med sina barn. 

Region Uppsala formulerar det som att patienten “hävdar att sjukdomen är en funktionsnedsättning”, underförstått att obesitas egentligen inte är det, trots att många patienter med obesitas upplever konkreta aktivitetsbegränsningar i vardagen.Vi undrar om regionen resonerar på samma sätt med andra diagnoser, till exempel reumatiska sjukdomar?

Att ansöka om ersättning som man har rätt att söka är inte heller att “kringgå” något. Genom formuleringen antyder regionen att patienterna försöker luras eller fuska. Det är Försäkringskassan som bedömer om patienten har rätt till merkostnadsersättning. Att ansöka är inte att fuska eller utnyttja ett system, det är att använda systemet till exakt vad det är till för.

“En läkare är skyldig att skriva intyg till Försäkringskassan men detta uppdrag kan medföra att annan vård trängs undan”, skriver Region Uppsala vidare, och skuldbelägger därmed patienter med obesitas för att andra patienter inte får vård. Vi är starkt kritiska till att patienter med obesitas framställs som ansvariga för att vården saknar resurser. Än en gång ser vi hur patientgrupper ställs mot varandra, och hur det framställs som att patienter med obesitas “tar” resurser som borde ges till någon annan, någon som behöver det “på riktigt”. 

Obesitas Sverige släppte nyligen en stor rapport om bemötande av patienter med övervikt och obesitas inom vården. Av 1554 svarande patienter uppgav 3 av 4 att de har fått ett dåligt bemötande utifrån sin kroppsstorlek under det senaste året. Det handlar bland annat om kränkande kommentarer, att de inte blir lyssnade på och att de inte får hjälp med sin vikt trots att de önskar det. Obesitas ses som ett problem som patienten ska lösa själv genom viljestyrka, vård är inte nödvändigt.

Region Uppsala bekräftar den bilden med all önskvärd tydlighet. Det är  mycket tydligt hur regionen ser på patienter med obesitas. Tonen i regionens nyhetsutskick är oerhört kränkande, och det finns ingen annan patientgrupp där ett liknande sätt att uttrycka sig hade accepterats. 

Detta är inget unikt för Region Uppsala. I Region Örebro beslutades nyligen att läkare aldrig ska skriva ut intyg för merkostnadsersättning för obesitasläkemedel. Detta beror på att obesitas, enligt regionen, inte är en funktionsnedsättning. Samtidigt ser vi hur regionen drar ner på obesitasvården så att många patienter med obesitas inte ens får en utredning. Man uppmanar till att inte skriva ut läkemedel för obesitas som inte går på högkostnadsskyddet, samtidigt som patientens tillgång till obesitaskirurgi begränsas när patienten inte ens får genomgå en utredning. 

Att Region Örebro fattar de här besluten och att Region Uppsala nu går ut med ett kränkande nyhetsutskick där de skuldbelägger och misstänkliggör en hel patientgrupp visar att landets regioner brister allvarligt i sin kunskaper om den komplexa och kroniska sjukdomen obesitas. Det är tydligt att regionerna behöver ett kunskapslyft. Patienter som är sjuka i obesitas behöver behandling och har precis som andra rätt till vård.

Även Socialstyrelsen påtalar i de nationella riktlinjerna för vård vid obesitas behovet av kompetensutveckling av personal i hela hälso- och sjukvårdssektorn.

Vi på Obesitas Sverige förväntar oss att regionerna omgående tar tag i denna allvarliga kunskaps- och kompetensbrist som drabbar en redan mycket utsatt patientgrupp.

Vilka hämtar egentligen ut läkemedel med semaglutid? Vi har under en lång tid haft en debatt i samhället där patienter med obesitas hängts ut som syndabockar till bristen på läkemedlet Ozempic.

Nu visar Socialstyrelsens kartläggning att det till en kraftigt övervägande del är patienter med typ 2-diabetes som fått läkemedlet inom läkemedelsförmånen.

Riksförbundet Obesitas Sverige har vid flera tillfällen bemött retoriken och efterfrågat fakta. Vi har också påtalat att vi ser att det i media och i debatten skett en sammanblandning där man tror att Ozempic är insulin och att bristen lett till att patienter med typ 2-diabetes står utan insulin. Denna missuppfattning verkar vara vanlig bland såväl journalister som vårdpersonal, apotekspersonal och hos allmänhet.

Så är inte fallet utan patienter med typ 2-diabetes som får Ozempic får även insulin. Det är mycket vanligt att den som har typ 2-diabetes också har obesitas och ofta skrivs Ozempic ut just för att patienten ska få en hälsosammare vikt.

Det är djupt problematiskt när en redan utsatt patientgrupp utsätts för ytterligare diskriminering och stigmatisering som en följd av att en felaktig bild målas upp i media.

I debatten har vi sett hur patienter som tar läkemedel mot obesitas ibland framställts som lyxbantare som bara vill bli smala. Vi har också sett en retorik som ofta faller tillbaka på gamla fördomar och synen på patienter med obesitas som en grupp som egentligen får skylla sig själva. Deras situation beror på att de har dålig karaktär och de ska bara skärpa sig och äta mindre och röra sig mer så kommer problemet att lösas.

Idag vet vi så mycket mer om den kroniska sjukdomen och dess komplexa bakomliggande faktorer. Såväl genetik, socioekonomi och samsjuklighet i till exempel psykisk ohälsa och NPF har stor betydelse.

Idag är inga av de nya effektiva läkemedlen som finns mot obesitas subventionerade och en patient som vill ha tillgång till läkemedel får ur egen ficka betala från 1000 kronor upp till över 5000 kronor i månaden beroende på läkemedel.

Samtidigt vet vi att många som idag lever med obesitas inom ett par år kan utveckla allvarliga följdsjukdomar såsom diabetes typ 2, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och psykisk ohälsa.

En viktig orsak till psykiskt dåligt mående i patientgruppen är just den diskriminering och stigmatsering de återkommande utsätts för.