Citat från Bemötande i vården
Här kan du ta del av citat från bemötande inom vården.
Din story kommer göra skillnad dela gärna med dig här
När jag var 17 år och tagit mod till mig att söka hjälp för att gå ner i vikt fick jag till svar från läkaren på Barn-och ungdomskliniken att jag var söt men att jag vägde för mycket. Jag skulle gå mer promenader och mer kunde han inte hjälpa mig med.
När jag som tonåring sökte hjälp för ångest så fick jag höra att min ångest berodde på min vikt så det skulle bli bättre om jag gick ner i vikt. Läkaren avslutade med orden "jamen det förstår du ju själv att ingen tycker om en tjockis". Jo Tack för blev ju ångesten mycket mindre.
Efter att ha fått en mängd negativa bemötande genom åren hamnade jag på en vårdcentral i Skåne som faktiskt fått en föreläsning från er på HOBS (det kom fram senare i samtalet med läkaren) Men läkaren var otroligt positiv och genuint intresserad och ställde frågor om min hälsa. Första frågan var hur min sömn såg ut, om jag hade ett högt stress påslag under mitt arbete. Men den finaste frågan var "Är det okej för dig om jag tar din vikt och längd" och fick då veta att jag hade BMI 39, (vilket jag redan visste) Läkaren frågade om jag blivit behandlad tidigare? Inom vården eller bara själv. Resultatet blev av besöket blev att jag fick en remiss till en psykolog för att få hjälp med min stress och sömn. Läkarens avslutande ord var " Jag tror att får vi rätt på din sömn och stress så kommer din hälsa att bli betydligt bättre" min kommentarer var "jaha men kosten då?" Läkaren svarade, men du äter ju redan balanserad kost och fortsätt med det, alla dina värden ser bra ut. Jag har nog aldrig känt mig så lättat när jag lämnat en vårdcentral. Jag framförde innan jag lämnade rummet att det var första gången jag mött en läkare som hade det bemötandet varpå svarat blev "jag har fått en utbildning/föreläsning av Patientföreningen HOBS " Så stort stort tack!
Jag har så länge jag kan minnas dragit mig för att söka vård. Jag är 30 år och de senaste 2-3åren har jag och min sambo börjat längta efter barn. Men på grund att min rädsla och ångest för vårdens bemötande har jag inte vågat ta steget och bli gravid. Jag är livrädd för mödrahälsovården då även mina normalviktiga vänner vittnar om vikthetsen.
Jag är mycket medveten om att jag är tjock men det faktum att jag i mitt vardagsliv prioriterar både hälsosam matlagning och fysisk aktivitet skiter vården i när de ser mig och min kropp som inte faller inom normen.
Ringde BMM och sa att jag var gravid. Hon tog mina uppgifter och sa sedan att då blir det ingen glass i sommar för dig med tanke på din vikt.
När jag sökte hjälp för att sluta röka så skrattade läkaren till och sa "Jag ser redan nu att du inte har någon karaktär".
Läste journalanteckningen från mitt senaste gyn besök där barnmorskan inte tar min vikt men i journalen skriver hon "Kvinnan är överviktig, förslagsvis med ett BMI närmare 45" Mitt bmi är 32 och det finns antecknat av läkaren precis innan…
Under graviditeten hos barnmorskan och man ska vägas säger hen "du har gått upp för mycket, du får inte gå upp ett enda kilo mer, det kan ge komplikationer av att väga för mycket" hen menade också på att jag var så tjock så barnet kunde "äta" av mig så jag kunde banta samtidigt. Jag var lite över halvvägs i min graviditet och hon gav mig bara ångest över vad jag åt resten av tiden.
Jag hade en ätstörning som bestod av att jag försökte äta mest 500 kalorier per dag men tappade kontrollen och hetsåt. Gick på svältdieter och skrev upp i min dagbok exakt vad jag åt och det spelade ingen roll hur mycket jag ätit det var alltid för mycket. Och då bestämde sig psykiatrin att det var ett okej beteende på grund av att jag var tjock.
Som ett djur på ett löparband
Men det förstår du väl att du har ont i knät för du väger så mycket! Läkaren undersökte mig inte ens bara sa det. När jag sen kom till rehab fick jag reda på att jag hade en skada i knät som jag antagligen fått av en olycka som hände på jobbet.
“Man förutsätter också att jag inte tränar alls, det spelar egentligen ingen roll vad jag säger.”
“Jag har sökt vård för fingrar som gått ur led och alltid får frågor om ifall jag försökt/försöker gå ner i vikt. Som om det skulle påverka att jag fått en boll så att mitt finger gått ut led.”
“En sjuksköterska skulle ta mitt blodtryck; det satt små klistermärken med Disneyfigurer på ”maskinen”, vilket är varför jag tror att den var för barn, som skulle sättas runt armen, och den gick inte runt. Sjuksköterskan pustade då högt och sa ” jag får väl leta efter någon som kan passa din arm”.
Jag slutade söka hjälp så länge jag inte hade akuta besvär. Lite smärta och obehag får man tydligen leva med om man har fetma. Jag upplevde inte att jag blev tagen på allvar.
Idag har jag svårt att söka vård för saker jag vet kan antas hänga ihop med min övervikt för jag fixar inte att en gång till få höra att jag måste försöka gå ner i vikt, det gör det bara värre och hetsätningen triggas igång igen.
"Du måste gå ner i vikt, du kommer dö innan du är 65 annars. Det är ditt eget fel att du har fått havandeskapsförgiftning och utsätter barnet för risk när du äter så du går upp så i vikt."
Sen började hon prata diet, att snabbmat och fet mat med massa socker är dåligt. Jag förklarade att jag äter inte snabbmat och är vegetarian, hon gav sig inte, hon förklarade för mig att övervikt är farligt och jag måste röra på mig mer och inte äta onyttigt. När jag gick därifrån var jag helt förstörd. Höggravid och med massa smärtor skulle jag börja träna mer än jag gjort som ickegravid, hon hade ingen koll på min journal, där det klart framgår att jag har en historik av ätstörning och har så mycket problem med min rygg att vi förväntade oss en sjukskrivning inom några veckor.